Bonusfamiljers relationer är många gånger komplicerade – inte bara för bonusmammor, även om den rollen är den svåraste, utan även för hennes partner och för barnen i en bonusfamilj.
Medan en del saker sakta förändras, känner en del bonusmammor ofta sig pressade att fortsätta hålla sina känslor och tankar för sig själv. Hon kan bli generad och skämmas över djupet i sina känslor. Känslor som andra som inte är i samma situation kan förstå. Hon vet att vissa tankar och känslor bara får delas med hennes allra bästa vän, med hennes samtalsterapeut och vissa kan man inte ens prata högt om.
Det finns några få saker som hon vill att du ska veta. De innersta känslorna som gör att hennes röst kan vara svår att höra, känslorna som gör henne sårbar och som hon skäms över. Två kvinnor är inte lika varandra och det gäller för bonusmammor också.
Den här listan är inte på något sätt fullkomlig och dessa punkter kommer inte alla att känna igen sig i. Är du en omgift pappa/mamma, försök att fråga kärleken i ditt liv vilka känslor hon bär på. Fråga om det finns saker som hon önskar att du visste om. Lyssna sen. Det finns en risk att hon burit dessa känslor och tankar under en lång tid. Hon behöver inte att du fixar dem. Hon behöver bara att du lyssnar på henne.
1. JAG GIFTE MIG TROTS DINA BARN, INTE PÅ GRUND AV DEM. I sagan var jag alltid prinsessan, aldrig den elaka styvmodern. Jag var exalterad över att vara din fru även om jag aldrig visste hur jag skulle bli klok på hur jag skulle bli en del av den familj du skapat innan du träffade mig. Och jag gifte mig med dig oavsett hur många som sa att jag måste vara tokig. Jag trodde att jag kunde lura stereotypen av bonusmamman. Jag kände att vår kärlek kunde övervinna allt som vi skulle möta i vår relation, och det tror jag fortfarande.
2. JAG VET INTE OM JAG SKULLE GIFT MIG MED DIG IGEN. Det är en hypotetisk fråga och jag önskar att du slutar fråga mig om jag hade gjort det. För helt ärligt, jag hade ingen aning om hur svårt det skulle bli. Och även om jag älskar dig och inte har någon plan på att lämna dig så finns det dagar jag undrar hur i helvete jag tänkte. Det händer inte varje dag, inte ens de flesta. Men om jag berättar för min bästa vän att inte träffa någon som har ett bagage med sig så ska du inte ta det personligt. Försök bara lyssna empatiskt på det jag säger att ingen någonsin kan vara beredd på den känslostorm som följer med i en bonusfamilj.
3. JAG ÄR SVARTSJUK PÅ DIN EX-FRU. JA, där sa jag det. Du älskade henne först. Hon som har minnen av dig och era barn. Minnen som jag aldrig får dela med dig. Jag jämför mig med henne och ibland ”förlorar” jag. Jag älskar när hon ser risig ut. Jag hatar när barnen jämför min lasagne med hennes och när de informerar mig om att deras mamma städar badrumsgolvet med ett annat rengöringsmedel än vad jag gör. Jag är inte deras mamma och jag vill inte vara det, men ändå är det svårt att vara mig själv i skuggan av henne i mitt eget hem.
4. NÄR DU STÅR UPP MOT HENNE, KÄNNS DET SOM ATT DU VÄLJER MIG. Snälla gör det oftare. Jag vet att vi bråkar om detta hela tiden. Jag förstår att du försöker undvika konflikter. Men du visste när du gifte dig med mig att jag har en stark personlighet, och hennes närvaro i vårt liv är bara en sak jag inte kan hantera. Det suger verkligen. Jag vet att jag inte kan ha lite kontroll- eller mycket- kontroll över dina beslut som du tar tillsammans med henne. Men snälla försök att förstå hur maktlös jag känner mig i mitt liv när det kommer till henne.
5. JAG GILLAR INTE ATT DINA BARN INTE RESPEKTERAR DIG OCH JAG GILLAR INTE NÄR DIN EX-FRU FÅR SOM HON VILL FÖR ATT DU TYCKER ATT DET ÄR BÄTTRE ATT INTE HA KONFLIKTER. Jag älskar din manlighet, och jag vill gärna se den i alla delar av ditt liv. Jag vet att du känner dåligt samvete på grund av dina barn, men att inte ha några regler på grund av att du inte vill vara ”the bad guy” är inte bra, varken för oss eller för dem.
6. DE ÄR INTE MINA BARN. Jag vet att dina barn är glädjen i ditt liv och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Men tänk på att jag inte hade möjligheten att älska dem¨ när de var små bebisar som du hade. Det är därför du fortfarande kan älska dem när de beter sig illa, och jag kämpar med att hantera det som jag ser och du måste erkänna, att det alla gånger inte är deras finaste sidor. Jag går på deras aktiviteter för att jag vill vara där med dig och för att försöka forma den familjen vi skapat. Ibland får jag dåligt samvete för att jag inte älskar att se dem spela så mycket som du gör, och skuld är bara en del i det som gör att jag knappast kan stanna kvar till slut. Så, när jag vill slippa allt och äta middag med mina vänner, pussa mig hejdå utan att få mig att känna mig som om jag är en dålig person.
7. JAG ÄR INTE DERAS MAMMA. Mycket av det jag gör, gör jag för att behaga dig. Jag tänker att barnen och jag eventuellt ska hitta vår väg, men du är van vid deras mammas sätt och du måste lita på mig att jag hittar mitt eget sätt. Jag lär mig att det kanske finns bättre vägar för mig att passa in i den här familjen, och jag vill gärna ha ditt stöd i att lista ut på vilket sätt. Jag tror att det kanske finns sätt för mig att bli en magisk bonusmamma, men under tiden som jag försöker hitta det sättet så måste vi sluta att försöka att göra mig till deras mamma.
8. IBLAND KÄNNER JAG MIG OSYNLIG. Som om jag på riktigt är ett spöke och är osynlig. Som när barnen kommer in i rummet och inte låtsas som att jag är där eller när ni börjar berätta historier om hur fantastiskt allt var innan jag kom in i ert liv eller som den gången din mamma gav ditt ex en stor kram på din sons student. Jag känner det som om jag inte har rätt att existera. Det skulle underlätta för mig om du gav mig den där speciella blicken eller om du tagit tag i min hand. Då hade det känts bättre för mig.
9. VARENDA LITEN SAK JAG GÖR FÖR DINA BARN ÄR EN TJÄNST TILL DIG. Jag vet att det är annorlunda mot att vara en kärnfamilj, men fakta är att dina barn är ditt ansvar. Jag vill dela varje del av ditt liv, så jag är redo att hjälpa till, men jag skulle verkligen uppskatta om du sa tack eller visade uppskattning för det jag gör. Jag förstår att jag inte kan förvänta mig att barnen ska vara överväldigade och tacka men jag behöver att du gör det.
10. TROTS ALLA DESSA SAKER, SÅ ÄR JAG MED DIG FÖR ATT JAG VILL VARA DET. Varje dag, övertalar jag mig att vår relation kan klara våra utmaningar. Jag är precis där jag vill vara. Jag vet att jag agerar galet ibland och att mina utbrott är svåra för dig att hantera. Du är i mitten och det enda du vill är att jag ska vara glad och att barnen ska acceptera oss som en familj. Jag vet att jag försöker undvika att prata om vissa saker på listan men jag vill att du lägger mest fokus på denna punkt. Vi visste inte hur svårt det skulle bli när vi gick in i vår relation, men jag är beredd på att stanna och jag tror fortfarande vi kan klara det. Jag gifte mig med dig på grund av att jag älskar dig och jag vill skapa mitt liv med dig och leva lycklig i alla våra dagar.
Så otroligt bra uttryckt!! Känner igen mig i allt. Tack snälla!
Tack själv!! Så fint att du hittade inlägget. Som bonusförälder är det så lätt att känna sig ensam och känna sig översköld av alla känslor som kommer. Då är det fint att se att det finns andra som känner på liknande sätt.
Ta hand om dig! Kram, Stina
Tack för en otroligt bra text. Min sambo är bonusmamma till min äldsta dotter och det här hjälpte mig verkigen att börja förstå hennes sida mer och vilka svårigheter det kan vara. Jag ska läsa upp punkterna för henne senare ikväll och låta henne ventilera sina känslor till mig
Tack för din återkoppling. Så fint att texten bidrog till att öka din förståelse för din sambos känslor. Vad kärleksfullt att du ska bjuda in till ett samtal. Hoppas ni hade ett fint samtal. Ta hand om er! Kram, Stina
Wow! Tack för läsningen. Att få höra att ens egna känslor inte är fel eller hemska. Vi är fler där ute ❣️ /stina
Så himla fint att du hittade hit och att du får känna att dina känslor vare sig är fel eller hemska. Du är så varmt välkommen <3/Varm kram, Stina
Igenkänningsfaktor i alla punkter!
Lättad att läsa att någon annan tänkt dessa tankar med…….
Skönt att veta att en inte är ensam <3
Tack! När man själv har svårt att sätta ord på känslor så var det sådan befrielse när någon har gjort det åt en. Varenda ord var så rätt.
Är bonusmamma åt 3 och inga egna barn.
Tack för att du läser och kommenterar. Det är svårt att sätta ord på känslorna många gånger för vi känner inte igen dem och inte oss själva heller. I alla fall gjorde inte jag det. Jag gick helt vilse i allt som kändes. Välkommen in till vårt forum och vi hoppas du ska trivas här.
Du satte ord på mina tankar och så befriande att veta att jag inte är ensam. Jag bär på så mycket skuld och skam för att jag satt mig själv i den här situationen, att jag så aningslöst klev in i ett dysfunktionellt hem. Det är så dränerande att behöva vara den som hela tiden sväljer sina känslor, att inte få slappna av eller känna sig trygg. Jag skulle så gärna vilja känna mig uppskattad och värdefull men just nu känner jag mig mest utnyttjad. Jag älskar honom men miljön runt honom är minerad pga två trasiga tonåringar.
Tack för dina tankar. Du är långt ifrån ensam och det är så fint att du hittat till oss så du ser att vi är flera som kämpar med olika tankar och känslor. Att känna sig uppskattad och värdefull är det minsta vi kan begära i en relation. Och att visa vår partner detsamma. Det finns saker som går att förändra för att du ska må bättre. Var noga med att ta hand om dig. Gör saker du mår bra av. Träffa människor du mår bra av. Ta hand om dig! Kram
Är bonus pappa, du satte verkligen ord på även mina känslor.
Svåra ämnen att ta upp med min partner, vid försök känns de dock inte som hon förstår.
Skönt att läsa att de inte är bara jag som känner så här.
Tack för att du delar med dig. Att vara bonusförälder kan vara svårt på så många olika sätt och ännu svårare blir det när man känner att man inte får förståelsen från sin partner. Jag lovar att du är inte ensam att känna som du gör. Vi finns här, bara ett mail eller meddelande bort. Ta hand om dig!
Detta fick mig typ att börja gråta. Satte liksom ord på mina känslor. Det är skillnad då vår kärlek till bonusbarnen och deras kärlek till oss absolut inte är villkorslös, men deras är..
Trodde allt skulle bli lättare när man ett eget barn, ett gemensamt. Men fortfarande lika svårt faktiskt.. och att ständigt ha ett ex, som man är totala motsatsen till, alltid med i bilden.
Tack för din kommentar. Så fint att du hittat till oss. Välkommen! Visst kan känslorna vara så olika i bonusfamiljen. Barn, ex-partners som påverkar. Att ständigt kunna känna sig granskad, känslan av kontrollförlust och att tappa makten i sitt eget liv. Det finns saker man kan göra för att må bättre. Hör av dig om du vill ha kontakt. Med värme, Stina
Har varit bonusmamma i 6 år. Jag trodde det var bara jag som hade dessa tankar och känslor. Så mycket krav och förväntningar det ställs på en och ändå saknar man rättigheter. Jag önskar att min man kunde förstå mig.
Tack för du delar med dig. Jag kan lova dig att du inte är ensam om dina tankar och känslor. Det finns så mycket förväntningar och krav i rollen som bonusförälder. Det är svårt för en partner att förstå ibland men det finns vägar att gå för att öka förståelsen. Lyssna på några avsnitt av vår podd, Familjeträdspodden och diskutera utifrån avsnitten. Då får ni en annan typ av diskussion och det blir inte personligt. Det kan vara en väg att öka förståelsen. Du är välkommen in i värmen hos oss på Familjeträdet.
Detta fick mig typ att börja gråta. Satte liksom ord på mina känslor. Det är skillnad då vår kärlek till bonusbarnen och deras kärlek till oss absolut inte är villkorslös, men deras är..
Trodde allt skulle bli lättare när man ett eget barn, ett gemensamt. Men fortfarande lika svårt faktiskt.. och att ständigt ha ett ex, som man är totala motsatsen till, alltid med i bilden.
Det främsta och mest rättvisa skulle vara att du och din man gifte er för att skapa en familj. Inte att du ingår hans familj.
Han har barn, barn är barn inte en hel familj.
Du ska inte tänka så du är värd mer än att ingå i en familj. Du är värd att skapa ditt eget familj där bonusbarnen ingår gärna i denna familj. Du ska ha den friheten att kunna ha ett eget familj som du har skapat tillsammans med den som du älskar.
Tack för din kommentar. Jag och min man gifte oss av kärlek och sen kom allt som har med bonusfamiljen med in i relationen och vi har jobbat för att skapa den bonusfamilj vi har idag. En bonusfamilj jag är väldigt glad över. Det har tagit många år men det har varit värt den resan vi haft.
Med stor igenkänningsfaktor läste jag din text. Jag blev bonusmamma 1979. Då var det väldigt ovanligt. Allt du skriver har jag kännt. Jag själv var 25 år utan barn, min man kom med 2 små barn. Efter ett par år fick vi ett gemensamt barn som var oerhört viktigt för mig, att vi blev en familj, min man, jag och vår son. Att jag orkat och kunnat ta oss igenom detta måste ju bero på kärlek. Vår kärlek till varandra. Vi har nu varit tillsammans i 46 år. Men allt du skriver är sannt, det är skitjobbigt och man måste ha stark kärlek i grunden. Jag skulle aldrig göra om det!! Vilken oerhörd förmåga du har som kunnat sätta ord på detta! Fantasktiskt att få läsa detta efter alla år, det var precis så det var. Tack!
Varmt tack Lena för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det måste ha varit både väldigt ovanligt och väldigt ensamt att träffa någon med barn på den tiden. Jag blir mer nyfiken på hur du och din man tagit hand om er kärlek under alla dessa år. Det kan vara så skitjobbigt, precis som du skriver, att leva i en bonusfamilj. Tack till dig för att du tog dig tid att skriva ❤️ Fint att få möta lite av din erfarenhet.
Så skönt att läsa detta och kunna känna igen sig. Skammen för mina känslor är det jobbigaste. Jag känner mig som en riktigt dålig människa.
I detta fallet handlar det inte enbart om barnen. Jag har levt utan barn i hela mitt liv, är 50+. Har aldrig velat ha barn.
När jag träffade kärleken igen för 2,5 år sedan så hade han 2 barn i låg- och mellanstadieålder varannan vecka. Inte drömscenariot men jag kände väldigt starkt att jag ville vara med den här personen och därför blev jag väldigt snabbt en del av deras vardag och lämnade efter ett tag mitt eget hus och flyttade in hos dem. Jag har blivit väl emottagen av alla, såväl barn, släktingar, vänner och barnens mamma.
Jag menar inte att allt bara är glädje och trevligt för så är det verkligen inte. Det är ganska mycket bråk och tjafs mellan barnen. Men i de konflikter jag inte behöver gå in i ställer jag mig utanför och låter pappan hantera det. Men min gräns är något lägre än hans vilket ibland blir kämpigt.
Jag uppskattar våra ensamma veckor enormt mycket då jag har plats att röra mig fritt i huset och inte behöva anpassa mig och ta hänsyn på samma sätt. Men samtidigt är jag tacksam för att få uppleva familjelivets godbitar och jag är högst delaktig i det mesta.
Men det jag tycker är väldigt jobbigt nu och som jag skäms över är min känslor kring barnens mamma. När jag träffade min sambo hade de en hyfsad relation, men kontakten och umgänget gällde barnen. De hade en ganska lång relation bakom sig och så klart många gemensamma vänner. Men jag upplevde inte att de längre umgicks precis i samma gäng. Kanske delvis för att den ene alltid hade barnen, men jag trodde att det var så det var.
Efterhand som tiden gått har deras relation blivit ännu bättre, båda har väl kunnat lägga saker bakom sig och gå vidare, vilket ju är jättebra. Men det innebär också att hon mer och mer umgås i det gäng de hade gemensamt innan. Hon är en trevlig och bra person, men jag mår så dåligt av detta då det blir för mycket för mig att anpassa mig till. Jag har lämnat mitt hus, jag bor med 2 barn och har en massa nya personer i min omgivning.
Hon tar ganska mycket plats och är en person som hörs. Ofta kommer det upp anekdoter om saker de varit med om tillsammans eller andra gemensam situationer. Jag känner mig inte direkt svartsjuk, eller är det det det är? Jag känner bara att jag vill att vi ska blida vårt eget. Vi har båda bagage och ett förflutet. Skillnaden är att min förre sambo dog 6år efter att vi blivit ihop, så min nuvarande sambo har inget ex att förhålla sig till. När detta blir för mycket för mig så får jag riktiga utbrott. Det rinner över fullkomligt och allt kommer ut mot min sambo. Han kan ju inte riktigt hjälpa hur jag känner. Jag känner mig som en riktigt usel människa som inte bara kan hantera det. Men jag är rädd att jag aldrig kommer att kunna göra det. Är det någon som har någon tanke eller något tips på hur jag hanterar mina känslor?
Hej, Varmt tack för ditt meddelande. Att gå in i en relation där det finns barn och partners sedan tidigare kan vara svårt på så många olika sätt. Du ska förhålla dig till ett liv som varit och som liksom fortsätter även efter separationen på grund av de gemensamma barnen. Att behöva vara en del i en annans historia kan vara svårt. Utifrån det du beskriver så skulle jag råda dig att boka ett samtal för att fördjupa dig i dina tankar och känslor och där vi djupdyker i vad dina triggers är, och också hur du kan hantera dina känslor. Det jag kan säga är att du inte är en usel människa. Det är mycket som händer som vi inte förstår, känslor som dyker upp som vi inte ens var medvetna om att vi bär på, reaktioner som är starka och obegripliga. Men det här går att jobba och det går att förändra. Hör av dig så bokar vi en tid ❤️